Hello kära vänner, familj och alla ni andra fina läsare!
Jag har äntligen samlat kraft för att sätta mig ner och skriva ett inlägg. Jag har nu gått en vecka i skolan (eller ja, 3 1/2 dagar) och jag har väl kommit in i en lite sämre period. Eller väldigt dålig period skulle jag säga. Onsdags kväll och på torsdagen under skolan så höll jag på att bryta ihop flera gånger. Ögonen fylldes med tårar varje timme och jag ville bara skrika av mig alla mina känslor. Jag var såå nära på att lämna klassrummet, skita i skolan, gå till mitt amerikanska hem, packa mina väskor och åka hem till Sverige igen. Så så gärna ville jag hem till min familj och mina vänner. Jag har nu varit i USA i två veckor, men det känns mer som två månader. Det går liksom aldrig framåt, jag kommer aldrig till det steget där jag kan klappa mig själv på axeln och säga "bra jobbat Josefine! Du har klarat en hel månad". Det känns som att det aldrig ska komma. Hur hemskt det än känns (och som jag lovat mig själv innan jag åkte att jag inte skulle göra) så vill jag att tiden ska gå lite fortare. Jag vill ha en del avklarat så jag kan få bevisat för mig själv att jag faktiskt klarar av det fast jag inte trodde på det själv. En egoboost helt enkelt.
Men back to school again. Det går väl helt okej i skolan, engelska och promotion klasserna är de värsta, speciellt engelska. Big no no på den. Jag sitter bokstavligen talat som ett frågetecken hela lektionen. Det enda som finns i mitt huvud är "tänk om jag inte klarar av skolan, tänk om jag inte kommer få ta graduation". Jätte dumt jag vet, men jag kan liksom inte tvinga bort dem tankarna- dem bara finns där.
Språket går väl helt okej, men det känns som jag fortfarande är på ruta ett- jag blir inte bättre. Varför släpper det inte??! När gör det det??! För jag vet att det kommer göra det tillslut, men frågan är bara när. Alla säger "ge det tid, det släppet snart", och ja jag vet det. Men när man befinner sig på andra sidan jorden själv med människor man aldrig träffat förut runt omkring sig, så måste man ju försöka hitta någon eller några som man kan vara med. För att vara själv här borta suger, hemma i Sverige älskade jag att vara själv ibland- men inte här. Jag har folk jag umgås med, några tjejer i cheerlaget- dem är jätte snälla verkligen! Och jag ser dem som mina vänner. Men jag saknar ändå mina bästa vänner där hemma som vet allt om mig och som jag kan slappna av med och vara mig själv till 100% med. Jag har skrattat sen jag kom hit till Michigan, men det är inte det där skrattet när man ligger ner på golvet och magen krampar för att man har skrattat så mycket.
Men jag blir så irriterad på mig själv, för det är väl klart att jag inte skapar några väldigt nära relationer om jag inte är pratglad tillbaks. Men det går inte, det tar stopp. Språket hindrar mig vilket gör det ännu jobbigare.
Men jag måste försöka, jag måste försöka få det här att funka. För den här jobbiga perioden kommer inte vara för evigt, det känns bara så nu. Språket kommer förhoppningvis släppa snart och då kommer jag ha lättare att visa vem jag VERKLIGEN är. Att jag är galen och pratar mycket och inte bara är den där tjejen som sitter och ler och nickar.
And you girls in the team, I just want to thank you for being so nice to me! You always put a smile on my face and without cheer, I would probably sit in my room and just wanted to go home. It is because of cheer and you guys, I want to stay here❤️
Okej över till svenska igen, men helt seriöst så tror inte jag att jag hade klarat av det här om jag inte gått med i cheerlaget. Det har fått mig på andra tankar och jag har fått prova på något som jag verkligen gillar.
Men sen kommer dem där negativa tankarna igen. Jag saknar att träna stenhårt nästan varje dag, jag saknar att åka till Friskis och Svettis och träna med mamma och pappa.
Jag saknar att sitta vid matbordet mellan mina föräldrar, prata om allt mellan himmel och jord och äta nyttig god mat. Jag saknar att kunna slappna av när jag är runt människor och inte behöva koncentrera mig hela tiden. Jag saknar att kramas med familj och vänner.
Jag saknar allt så himla mycket.
(Vill bara tillägga att maten här ABSOLUT INTE är äcklig) men det är ju inte som hemma.
Just nu känns det som (negativ som jag är) att den här känslan aldrig kommer att försvinna. Men förhoppningsvis gör den det, kanske imorgon, kanske om en vecka eller om en månad. Men jag kan inte ge upp, inte nu- inte efter två veckor. Jag måste försöka, försöka och försöka igen. För jag har ju stunder när jag mår bra, men jag måste försöka få dem stunderna till hela dagar och till en vardag.
Några bilder från veckan. På den sista bilden håller jag i den så kallade "spirit stick". Varje vecka väljer lagkaptenerna ut en tjej som jobbat hårt och ger den till henne. Och den här veckan blev det jag!
Mina älskade, ni är saknade❤️
XOXO
