Ge inte upp

Min hemlängtan är fortfarande stor, den börjar ta över hela mitt liv här borta.

Varje natt, precis varje natt, drömmer jag om att jag får träffa mina föräldrar igen och varje gång jag vaknar upp och inser att det var en dröm vill jag bara försvinna där ifrån.

Jag får många sms där det står "det här är ju din dröm, ge inte upp", men helt ärligt vet jag inte vad min dröm är längre. Jag har tappat bort den under dem två veckorna jag har varit här och det är nog en av de jobbigaste sakerna. Jag försöker, jag försöker så mycket att hitta motivationen igen men den är helt borta. Jag vet knappt vad jag kämpar för längre- för mig själv eller för att jag är livrädd för att andra ska tycka att jag är svag om jag ger upp? Men sen är det dem där orden också, "ge inte upp". Dem orden skär rakt in i mitt lilla hjärta. Det här är något jag kämpat för och längtat till i flera år, och jag åkte faktiskt i väg- jag lämnade ALLT. Jag var modig som gjorde det, men ändå är man svag för att man inte vet om man klarar av det. För "ge upp" för mig är två ord som används när någon är svag- man klarade inte av det, man var inte tillräckligt stark.

Ingen, absolut INGEN, kommer någonsin kunna förstå mig till 100% vad jag känner. Utbytesstudenter vet hur det är, men ingen förstår helt. 

Och trotts att jag vet att det inte är många som ens har kommit så långt som jag faktiskt har gjort, så är jag livrädd för vad alla ska tycka och tänka. "Sluta klaga, du lever i USA!", "herregud du har varit borta i 2 veckor! Så jobbigt kan det väl inte vara?!!". 

Men varför ska jag vara rädd för vad folk ska tycka om mig för att jag längtar hem? Jag är flera 100 mil hemifrån, i ett land där de pratar ett annat språk, utan min familj. Hur många har egentligen ens vågat ge sig i väg? Många drömmer om att flytta till USA men det blir aldrig av för att man inte vågar. JAG vågade och det ska jag vara stolt över!! Hur den här resan än slutar ska jag vara så otroligt nöjd och stolt över mig själv att jag vågade. Men nu måste jag bara kämpa på och hoppas att det blir bättre.

XOXO

Hej!
Du känner ju inte mig, jag halkade in på din blogg via en väns utbytesblogg...

När jag tog studeneten för 10 år sen åkte jag och tre kompisar till Malaga för att plugga spanska 10 månader. Vi hade planerat och längata så länge, och jag älskar verkligen spanska språket. Kvar hemma lämande jag min ganska nyfunna pojkvän dock...

Jag längtade hem nåt så fruktansvärt den första veckan, jag har aldrig varit med om något liknande och det var vidrigt, det sutade med att jag åkte hem. Jag tänkte precis som du skriver i inlägget innan... och tog det beslutet.

Jag har ångrat mig många gånger sedan dess, så kul var det ju faktiskt inte hemma ,det var ju liksom det jag ville åka bort ifrån ett tag...
Jag ångrar att jag inte lärde mig språket, jag ångrar pengarna som gick förlorade och jag ångrar allt kul jag missade.

Jag hade nog inte kunnat göra det annorlunda då, men jag skulle nog kunna gjort saker för att göra det bättre. Tex inte ha kontakt med de hemma på några veckor, för det fick mig verkligen att må sämre.

Jag hoppas du orkar stanna =)

Precis som du säger är det svårt för oss här i sverige att förstå hur du känner. Men vi kan ändå känna igen oss i känslor och jag förstår verkligen din hemlängtan. Det gör så jävla ont och det är så jävla jobbigt, och det är okej. Det är okej att vara ledsen, det är okej att längta hem. Men som du säger så är det du gör något du drömt om, så försök lev. Oavsett om du längtar hem eller inte, ha kul. Du kommer komma hem så småningom, men innan dess hoppas jag att du försöker ha så kul som möjligt. Lev det livet du längtat efter, men kom ihåg att det är okej att sakna, längta och vara ledsen. Kram och all lycka till!!

Hej!! Jag ville bara säga att jag vet hur det känns, eller iallafall litegrann. Jg är utbytesstudent just nu och har varit borta i en vecka nu. Jag tycker det är jättebra att du delar med dig av alla upplevelser vare sig dom är bra eller dåliga. Men allt kommer bli bättre!! Du får mer och mer vänner och mer saker att göra. Och tänk hur accomplished du kommer känna dig när du kommer hem till Sverige igen, det är så jag tänker. Och allt där hemma är exakt som vanlig, det är en helt vanlig tråkig grå torsdag och du får leva ett år i USA!! Hur grymt är inte det! Man utvecklas så himla mycket på 10 månader. Och jag vet, jag känner inte dig, men jag är helt säker på att du kommer klara det här året galant, du kommer ha så mycket att berätta när du kommer hem och du kommer ha så himla mycket att skryta om.

Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att du fortsätter kämpa igenom den här jobbiga perioden. Jag ger dig styrkekramar.

Hej! Jag är också utbytesstudent i USA och sitter och gråter för tillfället över min hemlängtan, vilket jag har gjort typ hela dagen hittills. Jag har varit här i drygt tre veckor nu och just nu känns det olidigt att det är nio och en halv månad kvar... Jag vill bara säga att jag vet hur hemskt det känns och hur ont det gör i hjärtat när tankarna på alla de som man lämnat i Sverige tar över. Men samtidigt ska vi vara så oerhört stolta över hur starka och modiga vi är som gör det här! Tänk vad långt utanför våra komfortzoner vi kastar oss ut och vad vi växer som människor av de här svåra perioderna under våra utbytesår. Det finns så många människor som inte vågar göra en sådan här grej, som är för bekväma av sig och känner att det är tryggare att stanna hemma i det som man är van vid, men inte vi. Vi är äventyrliga och VÅGAR. Kämpa, Josefine, vi kommer att klara det här!

Massa kramar
Fredrika