Jag blir helt tårögd när jag tänker på hur fina människor som jag har träffat här är. Det är inte direkt en hemlighet att jag längtar hem och det är en del som vet att jag vill åka hem. Och det är så många som försöker göra allt för att det ska kännas bättre; de skickar fina meddelanden, försöker göra mig glad, hittar på något med mig osv. Jag blir så glad på insidan att folk gör sådant för mig, som jag egentligen inte har känt speciellt länge.

För grejen är ju att jag har det bra om man jämför med andra utbytesstudenter. Utifrån ser det nog ganska bra ut; jag har vänner att umgås med, min engelska är bättre än tre av dem andra utbytesstudenterna på skolan, skolan går okej, jag har cheerleadingen som jag älskar, jag har en bra värd familj och jag har folk här i USA som verkligen vill att jag ska lyckas med det här. Men ändå vill jag hem? Egentligen går det inte ihop för mig. Jag lever drömlivet för många, men jag njuter inte av det??

Jag försöker vara positiv till den här resan, men ibland känns det som att jag redan har bestämt mig att jag ska misslyckas. Det finns vissa stunder som jag tar tag i mig själv och tänker, "ge dig nu Josefine! This is once in a lifetime, ta vara på det NU!!", och i den stunden bestämmer jag mig för att stanna. Men då kommer ju såklart de där tankarna; "8 månader, du ska vara kvar här 8 månader till", och då faller det naturligt för mig att tankarna styrs åt Sverige och då börjar jag bli osäker igen.

Jag har under dem senaste två-tre veckorna bara siktat på homecoming, och nu är jag snart där. Vad händer efter det då? Jag har varit så inställd på att klara mig till homecoming att jag inte kan se något efter det. 

Men jag hoppas och ber, och ska försöka så gott jag kan för, att jag ska bli lycklig här. För det är ju det jag drömt om. Men hur mycket är jag villig att offra? Eller offra och offra, hur dåligt är jag villig att må under kanske dem närmaste månaderna för att det kanske blir bättre efter ett tag?

Det sistnämnda på bilden är det jag vill ha allra mest just nu.

Jag vet inte om jag vill be om ursäkt eller inte, för alla dessa negativa och deppiga inlägg jag skriver. Jag vill egentligen inte skriva sådana inlägg, men jag vill ändå vara ärlig; det är inte bara en blogg som ni kan läsa- det är en resedagbok för mig själv också. Här är det stället där jag släpper allt, där jag bara kan släppa mina känslor och slappna av för en stund. För när jag "lämnar" bloggen ska jag försöka vara glad och lycklig. Här är jag mig själv. Men förlåt om ni blir trötta på allt mitt tjat om hur jobbigt allt är här borta, men jag hoppas att ni har överseende för det.

XOXO