Hejsan alla fina läsare!

Tänkte bara kika in och skriva ett helt vanligt inlägg, har typ aldrig gjort det förut.

Just nu sitter jag hemma hos min älskade mormor och ska spenderar den mesta tiden av den här vekan med henne. Jag älskar verkligen att vara hos mormor, vi går ut på prommenader, spelar spel, fikar, pratar om allt mellan himmel och jord osv osv. Allt det där som man bara vill göra med sin mormor. Jag får även njuta lite extra av den svenska husmanskosten när jag är här vilket passar perfekt med tanke på att jag kommer få vara utan den goda maten i 10 månader.

Jag har en väldigt speciell relation med min mormor, jag brukar då och då bo hos henne- och då över 1 vecka. Många frågar varför- men jag älskar att spendra tid med min henne så jag gör det bara för att jag vill. Hon är en av dem viktigaste personerna i mitt liv och jag kommer sakna henne något enormt när jag är borta och det kommer vara ett av det absolut svåraste avskeden..! men nu ska jag inte tänka på det, utan ta vara på tiden vi har kvar tillsammans.

Denna "tavla" gav jag till mormor igår. Hon är min alldeles egna skyddsängel <3

(sorry för super dålig kvalité)

 

Jag sitter förresten och smsar runt till alla mina närmsta vänner och planerar in massa träffar, när jag ska säga hejdå osv. Jag vill ha allt planerat så jag hinner med allt och alla. Så nu är varenda dag i augusti uppbokat :) har seriöst inte EN ENDA dag som jag inte ska träffa någon eller har något att göra. Men jag tycker det känns skönt! att allt det är klart, ännu ett orosmoment som jag kan stryka från listan. Det är också nu bestämt att min allra bästa vän, min andra halva, ska följa med till Arlanda. Jag vill inte ens tänka på hur det kommer att vara att säga hejdå till henne. DET kommer vara det VÄRSTA avskedet av alla. USCH. Det värsta är nog att jag inte vet när jag får träffa henne igen. Hon ska till Australien i vinter och kommer nog vara borta ett år. Vilket betyder att vi inte kommer träffas på nästan 1 1/2 år... kan ni tänka er? en människa som man känt sedan man bara var några månader gammal, som man växt upp med, upplevt allt med, som man litar på mer än någon annan, som stöttar en lite bättre och lite mer än alla andra- ska man helt plötsligt lämna och inte få krama om på mer än ett år. HEMSKT är ordet. Men som DU min älskade vän skrev "det kommer ändå alltid vara vi, för det har det alltid varit"

Dock är det inget jag heller vill tänka på nu, på torsdag ska jag få träffa henne igen och få prata av mig om allt som hänt den senaste tiden och allt som ligger framför mig. Hon förstår mig på ett annat sätt än vad andra gör, hon ska också ut och resa och vara borta från tryggheten. Så hon förstår mina känslor och mina tankar.