2 månader.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mina känslor inför detta. Juni har varit en jobbig månad känslomässigt, men jag har nu börjat återgå till det "normala". Trotts att jag nu faktiskt börjat inse lite smått att jag ska ta avsked från mina vänner och min familj så vill jag inget annat än att åka i väg nu. 

Mina väskor står där uppe på övervåningen, dock så ekar dem tomt. Men snart är dem fyllda till max och ligger i ett flygplan över Atlanten på väg till USA.

Ofattbart. 2 månader, det är i princip ingenting. Det är snart dax att lämna, men jag är mer än redo.

Detta är inget jag i denna stund kan förstå, men som jag förhoppningvis kommer att känna om 12 månader.