Jag har en jätte konstig känsla i hela kroppen. Även fast jag nu har sommarlov så kan jag inte känna 100% lycka och glädje och det är något som ligger och gnager som gör mig otroligt stressad. Jag har under de senaste dagarna bara varit hemma och har därför haft väldigt mycket tid till att tänka, jag har överanalyserat allt och har nog tänkt lite för mycket tror jag. Jag vet inte varför jag känner mig så stressad, jag har liksom en hel sommar på mig att fixa allt. Men det kanske är just det, att det (bara) är en sommar kvar- eller rättare sagt 2 månader. Jag tror att jag sakta men säkert börjar inse att jag faktiskt ska åka i väg någonstans, inte att jag ska vara borta i 10 månader, men att jag ska i väg på en väldigt stor och lång resa. Jag har små saker som jag ska hinna med och det är väl det som gör mig stressad. Jag blir stressad av att jag inte vet när jag ska säga hejdå till alla, jag vill att det ska ske så sent som möjligt men jag kan ändå inte säga hejdå till alla samtidigt- någon måste vara först, men vem? Jag är stressad över min avskedsfest. Vilka ska jag bjuda? alla mina vänner- även sådanna jag inte träffar så ofta längre, eller bara dem närmaste? ska jag ha någon 18 års fest? kommer jag verkligen hinna det? jag är stressad över allt jag måste köpa innan jag åker, jag är stressad över PACKNINGEN(!!) VAD ska jag ha med mig? HUR mycket ska jag ha med mig?

Under dem sista veckorna i skolan hade jag blandade känslor. Såklart är det JÄTTESKÖNT att vara klar med år 2 på gymnasiet (som för övrigt varit det värsta skolåret i mitt liv), men det gick inte att undvika pratatet om att vi (eller inte jag) står där nästa år och ska springa ut från skolan. Att höra om och om igen att mina vänner kommer ta studenten nästa år och inte jag har faktiskt varit väldigt jobbigt. Det är inget jag vill tänka på, inget jag egntligen vill höra. Men jag kommer också få springa ut från skolan så småningom och det förhoppningvis med min bästa vän som jag känt sedan jag var 8 år. Jag försöker vända allt till det positiva, man blir så mycket gladare då.

 

Det känns som att allt är kaos i hjärnan just nu, mina känslor och tankar sätts på prov. Dock tror jag att detta är väldigt normalt bland utbytesstudenter. För egentligen är det väl inte så konstigt att känslorna vänder sig ut-och-in när man om 2 månader lämnar sitt liv, sin trygghet, för andra äventyr 10 000 tals mil hemmifrån i 10 månader? Man har alltid varit så långt ifrån, men nu är man så nära. De flesta utbytesstudenter som åkte 13/14 har åkt hem nu, det betyder att det är VI och JAG nu. Det är som jag skrev för några månader sedan- VI och JAG, och inte DEM och DU. NU är det VÅRAN tur, VÅRAT år. Vilket känns helt galet.