Jag har ett kort, av dig och mig, precis bredvid min säng. Det vakar över mig om nätterna, och det ska försöka få mig att må bättre. Men att se ditt leende på bilden och inse att jag aldrig mer kommer se det igen- får mig att vilja somna och inte vakna igen.

 

Jag vet inte vart jag ska ta vägen- vart jag än går, vad jag än gör så vill jag bara skrika ut all min smärta. Tårarna bränner konstant bakom ögonen och varje gång jag kommer upp på mitt rum låter jag några tårar ringla ner för mina kinder.

Jag känner mig så ensam, det är som att jag står i ett rum fyllt av människor, och jag skriker så högt jag kan- men ingen hör och ingen ser. Och jag känner mig så ensam, för ingen förstår. Jag får fina sms om att jag ska fortsätta kämpa och att jag är stark. Men ingen förstår att jag just nu är så svag att jag knappt kan bära min egna kropp, att jag bara vill falla ihop i sängen om kvällarna.

Livet är fyllt av motgångar, men jag klarar inte av det. Jag klarar inte av dessa motgångar helt själv- jag är inte tillräckligt stark för det.

Det känns som att jag lever i min egna mardröm, som jag aldrig kommer att vakna upp ifrån. Och jag blir nästan rädd för mig själv- jag blir rädd för hur mycket onda tankar och käsnlor som finns i min kropp. Jag har så mycket rädsla, ledsamhet, ilska, förvirring, ångest, panik inom mig och jag känner mig så instängd. Jag sitter fast här borta, för ingen vill att jag ska åka hem.

Sen kommer de där tankarna; "sånt här ska man kunna stå ut med som utbytesstudent". Och då gör det nästan ännu ondare; för andra har klarat av det, men här sitter jag framför en datorskärm och klagar över hur mycket jag vill hem.

 

Jag visste att det skulle vara tufft ibland, men jag hade ingen aning om att det skulle göra så här ont.