Leva i nuet

Jag har bestämt mig, att det här året ska jag bara fokusera på just det här året- leva mer i nuet. Jag har alltid haft stora drömmar och jag har levt på dem under hela min skoltid. Jag har alltid tänkt; det riktiga livet börjar när jag tagit studenten. Jag njuter inte av nuet eller tar tillvara på gymnasietiden som många säger är den bästa tiden. Men nu vet jag hur mycket gymnasiet betyder för mig, och jag är så glad att jag fick inse det innan det är över. Varje dag får jag träffa mina bästa vänner, jag kommer hem till världens bästa föräldrar, jag får mina kläder tvättade, det står mat på bordet varje dag och jag lever livet som en 18 åring. Allt detta är något jag bara tog för givet förut, och som de flesta tonåringar tyvärr gör.

Det låter så himla klyschigt och kanske töntigt; att jag kommer älska allt med livet nu osv. men det är verkligen så att jag har en helt annan bild på allt. Och jag är så otroligt glad att jag vet, när jag är 18år, vad som är det viktigaste i livet, vad jag behöver runt omkring mig och vart mina gränser går för att jag ska må bra och hur mycket livet är värt.

För drygt ett år sedan skrev jag att det här året skulle bli det bästa året någonsin.
När jag bestämde mig för att åka hem så tänkte jag "jag fick inte det bästa året i mitt liv".
Men jag har bestämt mig att, det kan visst bli det bästa året i mitt liv. Det tillbringas bara inte på det stället jag trodde att det skulle och det är fyllt med andra upplevelser än vad jag trodde.



K O M M E N T E R A (2)
publicerat i Efter USA / l‰nka inl‰gget

   

Varför åkte jag hem?

Tänkte väl sätta mig och skriva lite varför jag valde att åka hem.
Som ni vet så hade jag väldigt mycket hemlängtan, ända från början. Min saknad efter mina vänner och min familj åt upp mig inifrån. Jag grät nästan varje dag ända sedan jag kom till Michigan och det fick mig att gå in i en depression. Jag var deprimerad i USA och jag blev rädd för mig själv. För jag hade så många onda tankar inom mig, som skadade mig psykiskt och jag var rädd för att det en dag skulle skada mig fysiskt.
 
Under hela min vistelse i USA kände jag mig ensam, förvirrad och förtvivlad. Jag tappade bort mig själv och jag mådde otroligt dåligt av hur jag personligen var i USA. Varje morgon vaknade jag upp med ångest och panik över att jag behövde gå till skolan. Helst ville jag bara ligga kvar i sängen hela dagarna. 
Jag mådde inte bra varken psykiskt eller fysiskt i USA. Men det var väl efter att en kvinna sa till mig att hon trodde att jag höll på att gå in i en depression, som jag kände att jag inte kunde ha det så här längre. Jag blir inte ett dugg starkare av det här, snarare tvärt om. Det bröt ner mig otroligt mycket och jag kände mig så liten. Min hjärna sa "som utbytesstudent ska du stå ut med sånt här" men mitt hjärta sa "det räcker nu. Nu får det vara nog". Och jag valde att tillslut följa mitt hjärta.
Och att må så dåligt och känna att man inte riktigt hade någon att prata med, blev jag tvungen att behålla allt inom mig och jag grät ut så mycket jag kunde på kvällarna istället, vilket gjorde att jag mådde ännu sämre.
Jag hade vänner i USA, men det var ändå svårt. 
 
Så jag kände tillslut att "nu räcker det"- det är inte värt det längre. För även fast det "bara" var 8 månader kvar av mitt liv, så visste jag att detta skulle påverka mig negativt längre än bara 8 månader. Många här hemma sa att det skulle ge mig så mycket erfarenhet och jag skulle vara stolt över att jag klarade av det trotts att det var jobbigt. Men ingen människa i hela världen skulle må bra av att må så som jag mådde och jag tror att om alla fick känna på hur det kändes så skulle dem förstå- att det funkar inte även fast det "bara" är 10 månader.
Men det är väl såklart att jag skulle vara stolt, fast det betyder inte att det var värt det.
 
Men att lämna allt på andra sidan Atlanten- lämna det livet jag så länge drömt om, var ändå jobbigt. Trotts att jag inte var lycklig nästan någon gång under mina två månader, så var det något som gjorde att det var lite jobbigt att lämna. För jag kände (och känner mig fortfarande) så misslyckad. För jag klarade det inte. Jag åkte hem i förtid och fick inte uppleva det året som jag drömt om i jätte många år.
Det här året var det enda jag tänkte på från och med att jag skickade in en intresseansökan i juli 2013.
Men det slutade med att jag inte klarade av det, jag misslyckades.
 
Jag hade många hjärnspöken till en början, jag såg bara på det negativa och tänkte- den här drömmen var för stor för mig. Och jag trodde att jag aldrig kommer våga uppfylla mina drömmar igen, för dem kanske också var för stora. Men jag insåg dem sista dagarna innan jag åkte hem att detta inte var något för mig- det var inte min dröm. Men bara för att jag insett det betyder det inte att jag har accepterat det, vilket jag måste göra- speciellt för att kunna gå vidare och börja på ett nytt kapitel i livet.
Jag provade och jag försökte göra det här till min dröm. Jag ska vara glad och stolt över att jag ens åkte i väg. 2 månader låter kanske inte så mycket- men jag har lärt mig så himla mycket på dem här månaderna! Och om jag aldrig provat skulle jag alltid undrat och varit arg på mig själv att jag aldrig vågat. Men nu kan jag stolt säga att jag följde det jag trodde var min dröm- vilket innebar att lämna hela mitt liv och påbörja ett nytt. Hur många har egentligen gjort det när man är 18år?
Jag har insett vad jag prioriterar och vad som måste inkluderas för att det ska vara en dröm för mig. Jag insåg att jag måste ha mina vänner och min familj runt mig- att dem måste vara med för att det ska kunna vara en dröm som passar mig. Jag insåg också att Sverige är det landet jag vill leva i. 
 
 När jag tog beslutet att avbryta mitt utbytesår så var jag orolig att jag skulle ångra mig. Men nu när jag är hemma igen så känner jag verkligen att det här var det bästa beslutet jag kunnat tagit. Jag kunde inte stanna en vecka till, varje dag i flera veckor smsade/ringde jag mina föräldrar att jag behövde komma där ifrån nu, med det samma.
USA är något jag absolut kommer att besöka igen, men jag kan inte leva där. Och det kommer säkert ta ett tag innan jag kan åka tillbaka dit, just för att USA har väldigt mycket känslor med sig.
 
Hoppas det gav en liten förklaring i alla fall. Men som sagt; har ni några frågor- fråga på så ska jag svara på dem senare i veckan.
 
XOXO
K O M M E N T E R A (3)
publicerat i Efter USA / l‰nka inl‰gget

   

Jag kommer aldrig lämna er igen

 
Här är en video när jag överraskade några av mina vänner. De hade INGEN aning om att jag var hemma så alla blev väldigt chockade. Jag skakade i flera timmar efteråt och det här är något av det bästa jag gjort.
K O M M E N T E R A (0)
publicerat i Efter USA / l‰nka inl‰gget

   
TIDIGARE INLƒGG NYARE INLƒGG